De sitter utanför, skrattar och har sig. Känns som att inget har hänt, att jag är påväg ut till dem, som om att jag hade fått vara med dem, skratta med dem.
Istället vet jag hur några av dem kommer tystna och vända på sina leenden om jag går ut. Möjligtvis efter några sekunder, medans de låtsas att jag inte är där, kanske någon av dem säger något och de skrattar åt det lite för högt. Bara för att visa att de har roligare utan mig. Att jag är det där lilla, äckliga, omogna monstret som hon en gång kallade mig.
Det är mitt fel att de säger så. Det är jag som varit dum, svikit. Men jag känner mig inte som ett monster. Det var ett misstag, ett stort sådant. Gör det mig omogen och äcklig? Gör det mig till omänsklig?
Hur kan hon en gång kalla mig blyg men underbar, för smal men vacker ..och sedan vända det till ett monster hon blir äcklad av.
Jag gjorde misstag. Sedan ljög jag om det. Jag är inte erfaren av livet, jag bodde i min soffa framför datorn och tv:n de första åren av mina tonår. Hon hjälpte mig ut i livet, i tonårens lyckliga dagar. Sedan gjorde jag misstag.
Jag ville inte förlora henne, eller det nya livet jag fått, så jag ljög om det. Trotts att jag visste hur högt hon värderade sanningen. Det fortsatte, jag gjorde fler misstag och jag ljög men tillslut kom hon på mina lögner. Hon förlät mig, jag svek henne igen.
Nu är jag tillbaka i soffan, framför datorn. Tänker tillbaka, hur kunde jag göra så? Hur kunde jag riskera mina vänner sådär, jag förlorade ju dem tillslut. Tonårslivet med. Allt.
Älskade jag dem? Brydde jag mig ens om dem? Jag tvivlar faktiskt på det. De ville ha äkta vänskap, men för mig har det har aldrig känts mer fejk.
Saknar nog mest livet, de roliga stunderna, att faktiskt umgås med andra människor. Inte speciellt att vara med dem. Men saknaden kommer jag ändå inte ifrån.
Jag får börja söka efter vänner jag verkligen vill ha, inte de första bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar